För er som funderar hur det gick att vara ensam hemma när Cristofer jobbade fredag förra veckan så gick det mycket bättre än jag trodde. Han blev inte borta så länge som vi trodde heller, så det var skönt.
och idag jobbar han igen. Skönt att det inte är så många jobb-dagar för honom just nu, det är väldigt skönt att ha honom hemma hos mig!
Idag har jag varit hos sjukgymnasten, och det var välbehövligt! Har länge haft domningar i fingrarna i vänster hand och så har jag otroligt ont i och runt skuldran på vänster sida, och nu ska vi väl få bukt med värken hoppas jag! Ska påbörja en kur idag för att få bort inflammationen som verkar finnas och så har jag fått övningar att göra för att töja ut muskeln och öka cirkulationen till musklerna.
Om värken bara kan bli lite mindre ett tag vore det väldigt skönt... För er som inte vet det så har fått diagnosen fibromyalgi för 7-8 år sedan, sen får folk tycka och tänka vad de vill om den sjukdomen. Men i princip betyder det i mitt fall att jag har ständig värk i alla muskler i kroppen (även sånna man inte alltid visste om innan att man hade). Jag har svårt med upprepade rörelser, har försvagad kraft i vissa muskler (är rekommenderad att inte lyfta mer än 1 kg och då med båda händerna, annars kan jag tappa det jag håller i för att musklerna inte orkar hålla emot), ja ständigt ont är väl enklast att förklara det. Och ibland har man mer och ibland mindre ont.
Och en sak som gör att jag får ondare, förutom felansträngning av musklerna, är när det är kallt. Så att det har varit så kallt ute och att vi dessutom haft det rätt kallt inne gör inte att mina muskler är snällare mot mig....
Men men, det var lite det om ingenting....
Tankarna snurrar i huvudet och livet känns upp och ner och ut och in... NEJ jag orkar inte med det längre! Jag är less, och JA jag har stängt av. Vägen till mina känslor är avstängd, tack och adjö... Känslorna har åkt på semester på obestämd tid och jag vill INTE ha tillbaka dem inom den närmsta tiden tack!
Jag gör allt för att inte kunna tänka och känna, för jag vill inte, jag orkar inte. Nu får det räcka. Jag vill inte ta in sanningen och verkligheten. Jag är rädd och orkeslös.... Viljan till att skratta och le försvann och då stängde jag av. Då orkade jag nog inte längre. Då bad jag känslorna att försvinna, och nej jag vet att det inte är bra.... Men jag vill inte känna, det gör ont.
VARFÖR?!?!?! Varför fick inte mina barn stanna? Varför fick inte ett enda av mina vackra, efterlängtade, underbara barn stanna? VARFÖR?! Varför förtjänar jag att vara med om det här? Varför måste vår kärlek och längtan prövas? VARFÖR? Kan det inte bara finnas ett enkelt svar på varför?!
Jag orkar inte.... Det är för mycket, för överväldigande...
Och på eftermiddagen ska min husläkare ringa och prata med mig om sjukskrivningen, ska be att få förlängd tid. För min sjukskrivning går ut på tisdag... Och jag orkar inte ens leva just nu.... Inte än....
Har lyssnat på "Gotländsk sommarnatt" och längtat tillbaka, tillbaka till Gotland (där jag är född och bodde mina första år), tillbaka till tiden då livet var lite mindre komplicerat... Till tiden INNAN förlusterna....
Och nu strömmar "Flickan och kråkan" ur mina högtalare, och hur härlig är inte den låten...!
Näe, försöka sätta en deg (bullar eller brödbak först?), och påbörja lite städning på nedervåningen... Så jag håller mig sysselsatt när Cristofer är borta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar