Försök till svar på anonyms fråga

Nu har jag klurat och funderat, fast inte för mycket, på frågan jag fick häromdagen. Hur vi håller oss uppe med den sorg vi gått och går igenom... Ja, det är nog en kombination av saker.
Just nu håller vi oss uppe genom att ta in lite i taget, bara ett tidigt tillägg innan jag svävar ut i något knepigt svar!

Mina föräldrar har varit till stor stöttning under perioder då vi behövt det, min mamma har varit ett otroligt stöd för mig. Jag har även en helt underbar vän, Camilla, som stöttar mig genom allt. Hon kan sitta tyst med mig i telefon i timmar om det är det jag behöver, gråta med mig, skratta, snacka skit, prata allvar, diskutera livligt, och säga de rätta sakerna. Och genom att hon bara är den otroligt varma person som hon är så hjälper hon otroligt!

När vi förlorade Emelie i mars 2009 var min mamma jätte rädd att vi inte skulle klara vårat förhållande igenom den förlusten, men det gjorde vi. Och jag antar att hon höll andan när vi förlorade Elsie i januari 2010 och nu håller hon kanske fortfarande andan efter William....
På något konstigt vis har vi klarat både oss och vårt förhållande genom det här.
Dels är det nog för att jag har en helt underbar partner i Cristofer, han är oersättlig, men sen är det nog att vi både gett oss fan på att vi är det viktigaste vi har. Och då kan vi inte låta oss själva eller vårt förhållande gå åt skogen bara därför.
Jag har varit ett helvete att leva med ibland, det är jag rätt säker på. Panikångest, kraftiga panikångestattacker, gråtattacker mitt i natten, i bilen, på stan, i soffan, vid matbordet.... Ja nu har jag nog fått mina sammanbrott både här och där. Och när jag får dem vill jag bara gömma mig, så ja... Cristofer har det inte lätt! Ibland får han leta ett tag när jag krypit ihop i något hörn bredvid ett bord, eller låst in mig på toaletten... Men han har alltid lyckats få fram mig igen :) Och han har alltid orkat stötta mig tills jag orkar resa mig...
Han är helt enkelt underbar!
Så det som håller mig uppe är Cristofer, mina underbara föräldrar som alltid ställer upp, och de vänner som alltid finns där man behöver det! Vad som håller Cristofer uppe kan jag ju inte svara på, men jag önskar i alla fall att en av sakerna är jag.
Och sen måste jag ju tillägga att min blogg har gett mig mycket. Att hitta andra som delar samma/liknande tankar som mig... Det är skönt. Att vara "normal" någonstans. Att inte känna att jag trycker upp mina förluster i någons ansikte, någon som inte vill höra/läsa om det. För min blogg är ju något man själv väljer och läsa, inte tänker jag tvinga någon i alla fall!

Men jag måste säga att just nu är jag otroligt nere. Även om jag börjar kunna dölja det bättre, ser gladare ut utåt, orkar mer, och träffar lite fler människor än tidigare... Så är det fortfarande otroligt jobbigt. William är inte begravd än. Inget är bestämt om det och jag orkar nästan inte ta de besluten. Jag börjar gråta varje gång jag tänker tanken. Det är för hårt. Jag orkar inte ta in det... Och jag vill inte gråta. Jag vill vara stark. Jag vill orka och jag vill vara den som klarar allt... Men nu går det snart inte längre. Bristningsgränsen är nådd.. Och livet känns grymmare än någon gång tidigare.
Jag vågar inte gråta för då känns det som att jag kommer bryta ihop och inte få tillbaka sansen igen.
Jag vill sova i all evighet utan att vakna, aldrig gå ur sängen... Men helst vill jag inte gå och lägga mig alls, bara vara vaken. Nätterna igenom. Aldrig någonsin somna. För om jag somnar vill jag inte vakna, och om jag somnar kommer jag ännu en dag ifrån mina barn. Så länge jag inte somnar ser jag det inte som att det är en ny dag.

Och sen har jag en kurator kontakt, som är oersättlig, och en psykolog kontakt, som jag inte skulle klara mig utan. Båda de gör att jag tar mig igenom veckorna. Jag träffar, just nu, minst en av dem varje vecka. Men oftast träffar jag båda. Kuratorn är för långsiktigt, hur ska jag lära mig leva med det här och hur tar jag mig igenom det på lång sikt, psykologen är mer krishjälp, vad händer nu och hur tar jag mig igenom det och dagarna som kommer. Om ni förstår?
Båda dessa kontakter är något jag för tillfället måste ha, annars rasar jag... Någon som säger att det är okej att det är jobbigt, att man får vara förbannad och hata livet. MEN som påpekar att jag måste ta mig vidare... Och det är inte alltid så lätt att se själv... Ibland orkar jag inte ta tag i något.

Vissa dagar sitter jag/vi bara rakt upp och ner (mer eller mindre) och stirrar rakt ut... på tv eller på något annat (ointressant). Och de dagarna är jobbiga.
Vissa dagar gör vi massor, hinner med hur mycket som helst, städar varenda vrå av huset, gör allt man annars inte gör, och lite till.... Ibland orkar vi inte tänka alls, och då sysselsätter vi oss med annat...
Någon av de varianterna gör jag även när jag är ensam hemma... Det går inte att vara någonstans mitt emellan...

Är det något som är svårt att förstå så fråga ska jag försöka förklara bättre, eller svara på det ni funderar :) Är lite roligt att få frågor ändå, så har jag något "nytt" att skriva om...!

Hoppas att Anonyma personen tycker att jag svarat på det som det funderades över?

Och är det någon som funderar över något annat i vårt liv, eller våra barn, så fråga så ska jag försöka (dels komma) att svara!




Idag har jag fixat nya gardiner och känner mig jätte duktig! Jag har delat på en gardinlängd och vips blev det två :) Så nu är de fållade på långsidorna, bara kortsidorna kvar, och upphängda... Ja jag är dålig på att slutföra saker jag påbörjar... ska tilläggas...! :)

Imorgon har jag min sista vanliga tid hos min psykolog, hon ska sluta så jag ska få byta psykologkontakt. Sen är det bara en träff kvar med min psykolog och då ska jag få träffa den nya psykologen... Känns konstigt. Men jag hoppas att den nya kommer vara bra hon också!

Och FAN vad vi har kallt inne!!!! Nu är jag less på våran panna! Den kan inte fungera som den ska! Pannan står på minst 20 grader kallare än den ska stå på... Och just nu har vi 17 grader inne, och då har vi eldat värmeljus (har nog som mest haft 50-talet ljus igång, nu kanske det bara är 30 st som brinner) på nedervåningen. Vardagsrummet är "varmast"... Så där blir det till att vara tills sängen lockar...
Och imorgon ska vi skälla lite på vår vicevärd och säga till honom att nu jävlar får de fixa värmen! (ibland är det tur att vi inte äger allt i vårt radhus utan att hsb ansvarar för vissa delar :)

Nu ska jag gå och sätta igång lite fler ljus, och sen sätta mig i soffan under en filt och kika på filmen som Crisse kollar på :)