Just nu är det översvämning, i mina ögon. Jag orkar inte hålla inne det mer just nu.. Jag anstränger mig inte heller för att gråta. Men den där hemskt stora klumpen har funnits där ett tag nu... Den har varit stor och tjock, och tung att bära.. och igår kväll blev den bara tyngre och tyngre.. Och nu har det svämmat över... Tårarna bara rinner, jag gör inget. Tänker inte ens så mycket, inte innan tårarna började rinna i alla fall... Och tack Lo som skriver i din kommentar på mitt förra inlägg att du vill höra allt om William. Det värmer. Det gör att tårarna rinner extra fort just nu... att någon ändå vill veta något om min son, att det inte gör något om jag skulle skriva om honom här... Men jag vet inte vad jag ska skriva. På något sätt känns det som att jag inte är van vid att få prata om honom. Jag är inte van att någon frågar eller säger att jag gärna får berätta...
Just nu är jag bara full av tomhet, visst låter det konstigt? Har ni haft den här känslan att det inte finns något inuti en? Som att man är helt tom och det ekar? Låter nog väldigt konstigt, och det känns konstigt också... Den känslan att det finns inget, inte ens något som gör ont.. Inte ett hjärta som är i tusen bitar. Det är bara tomt... Och tomheten får mig att gråta... Låter nog väldigt konstigt... Kanske behöver jag bara gråta och få ut en massa gråt? Kanske behöver tårarna ut för att jag ska kunna känna något?
Kanske behöver jag skriva av mig....
Jag kan bara inte förstå varför jag sitter här nu, varför sitter jag här och känner mig tom, skriver om mina barn som inte längre lever, varför måste jag sakna mina barn? Varför ska det vara den hemska känslan att misslyckas och svika? Jag har misslyckats med att ge mina barn det liv de förtjänar. Ibland tänker jag på vad en människa sagt om oss, en kommentar om varför vi ens försöker få barn med varandra när vi bara dödar dem. Att det bara är att plåga barnen... Och hur hemskt känns inte det, att veta att det finns de som tycker att vi plågat våra barn.. Kanske har vi gjort det. Vi vet ju inte hur de mått i magen. Men William sparkade på, rörde sig väldigt mycket, var otroligt stark och aktiv, fast han var så sjuk. In i det sista... Kanske hade han mått bättre av att aldrig blivit till.. Men själviska jag vill aldrig vara utan erfarenheten och tiden jag fick med honom... Eller med någon av mina döttrar...
Och de är väl som en del säger, man kan inte gå vidare innan man tagit in vad som hänt.... Frågan är varför jag vägrar ta in det som hänt, kanske vill jag inte ta in det, för att jag inte vill gå vidare? Eller är det som min psykolog tror, att jag är så rädd att tappa kontrollen, tappa allt och bara gråta, skrika och hata för en stund...
Igår sade min psykolog till mig, bland det sista hon sade på vårt sista möte "du tänker alltid på andra Katarina. Ibland behöver du inte bry dig om andra, Bara dig själv".
När jag berättade det för Cristofer igår så bara log han ett sånt där leende som jag ibland inte klarar av... Ett leende där han på något sätt klämmer in både kärlek och sorg i samma stund... Svårt att förklara...
Ingela har lämnat ett litet avtryck på mitt förra inlägg och i det står det en liten fråga om man kan göra något mer än prata om barnen som inte längre finns, tända ett ljus för dem och visa att man bryr sig så... Och jag vet inet alls... Alla är olika.. men jag vet inte ens vad jag vill att mina nära ska göra för mig, för mina barn...
Jag vet att jag inte vill att någon ska undvika deras namn, undvika att prata med dem bara för att de är rädda för att jag ska gråta. Oftast gråter jag inte, inte när jag pratar om Emelie och Elsie. Men William är så färskt, så stort och öppet, blödande sår... Men jag vill ändå prata om honom. Han var min. Jag bar honom, under mitt hjärta, jag levde med honom i nästan 31 veckor. Jag längtade efter honom så mycket längre än så...
Min psykolog, som inte är min psykolog längre, säger så kloka saker ibland. Igår diskuterade vi mina barn, i stort, eller hur jag ska säga.. Om upplevelsen. Att jag inte ångrar dem. Jag har hellre förlorat dem än aldrig upplevt dem alls...
Sen funderar Ingela om jag kanske på sikt mår bättre av att komma ut och göra något än bara stänga in mig. Och så är det säkert. Mitt första steg kommer vara att försöka gå tillbaka till min orkester som jag spelar i. Försöka gå dit. Spela en timme, tills vi har en liten rast, och sen gå hem. Bara försöka komma iväg. Göra något jag älskar, komma bort från sorgen en stund. Och det är just nu ett stort steg, men jag ska försöka ta det... Snart...
Annars studerar jag en fristående kurs, och har varit sjukskriven sen i november, så det är omöjligt att jag ska kunna ta upp den studien nu i vår. Jag får söka om kursen till hösten och börja om på den då.
Just nu är mitt mål att kunna läsa en kurs till sommaren. Som det känns just nu känns det rimligt att jag ska orka det då. Det är mitt stora mål. Att orka läsa igen till sommaren. Komma igång.
Men visst, vissa dagar känner jag att jag skulle klara av att läsa och plugga. Att det vore kul att komma igång. Men i nästa stund finns det knappt ork till att vakna, klä sig, äta... Allt det vardagliga... Så jag har börjat inse, med min samtalshjälp, att jag stänger in mina känslor. Att jag inte orkar känna. Att jag är rädd för att känna. Att jag faktiskt inte orkar så mycket som jag skulle vilja..
Därför sysselsätter jag mig helst hela tiden. Så jag slipper tänka.
Sen så har vi nog, jag och min psykolog, kommit fram till att jag inte bearbetat allt efter Emelie så som jag borde ha gjort, och därför kanske inte bearbetat saknade efter Elsie som jag borde heller. Och kanske är det därför jag nu sitter fast med bearbetningen efter William. Hur ska det vara mänskligt egentligen att bearbeta förlusten efter 3 barn på mindre än 2 år? Vår dröm har slagits i spillror, gång på gång, på gång... Jag är helt enkelt helt slut känslomässigt.
Och ändå svarar jag när någon frågar hur det är "jo men det är rätt bra". I vilken värld då?
Jag återkommer säkert med fler uppdateringar idag.. Men känner att inlägget börjar bli långt...
Det e helt normalt att svara som du svarar till människor som frågar hur du mår. Det e en sorts försvarsmekanism....men jag måste få säga att ditt nya inlägg är annorlunda än tidigare. Du öppnar dej mer o snart....riktigt snart tror jag att du kryper fram och berättar åt oss alla om din härliga ängel William. Du har varit så duktig redan....du har hämtat hjälp åt dej i ditt sorgearbete....du har hållit kontakten med dina nära o kära istället för att låsa in dej i ensamheten, du har öppnat dej på din blogg vilket bevisar att du inte vill vara ensam. Du är en så otrolig kvinna o stark som en björn....tro mej endast en stor stark björn sku klara av det som du gått igenom. O lyssna på din psykolog....tänk endast på dej själv nu....var självisk....glöm de andra....ta vara på dej självo gråt i floder....de hjälper oftast. Puss o kram till er båda från en främling som bryr sej i Finland :o)
SvaraRaderaOj, sitter här med massa tårar i ögonen och försöker att förstå vad ni har gått igenom. Det är ju inte konstigt att du inte alltid orkar med allt och inte kan ta in det. Och det är klart att du ska prata om dina barn och din historia, det är ju ändå på ett sätt därför som vi läsare återkommer, för att vi bryr oss och vill lyssna på din historia, i den takt du själv känner att du orkar berätta förstås! Massa kramar!
SvaraRaderaJag känner med dig och tomhetskänslan känner jag igen. Man känner inget, det är som att man är ett tomt skal och det som en gång fanns innanför skalet är borta.
SvaraRaderaOch jag blir ledsen om att höra om den fullkomligt dumma kommentaren om varför ni ens försöker skaffa barn. Undrar vad den människan ville ha ut av att yttra något sådant, för det gör inget annat än sårar.
Jag tycker inte ni har plågat era barn, ni har fått 3 små älskade barn, som ni ville göra allt för.
Massa kramar
Ni har absolut inte plågat era barn! att en människa ens kan säga något sånt är helt obegripligt. Jag kan inte ens tänka mig vad ni gå igenom just nu, tre barn på två år är något som ingen människa någonsin borde få uppleva. Men jag tror och hoppas att du någon gång kommer få se dina barn le, och jag tror ingen kommer uppskatta barn eller livet så mycket som du och din sambo.
SvaraRaderaGråt! släpp ut allt! Skrik och gapa. Jag vill gärna läsa om William här i bloggen.
Massa kramar!
Jag var fullkomligt livrädd för att gå tillbaka till min orkester som jag spelar i efter att Klara och Gustav föddes och dog. Men vi (både min sambo och jag spelar där) hade pratat med dirigenten innan som meddelade de andra att vi skulle komma veckan därpå och hur vi ville bli bemötta. När vi väl skulle dit var jag fullkomligt livrädd och mådde illa och skakade. Och när jag var där ville jag dra ett lakan över huvudet så fort vi slutade spela för då kändes det som att alla stirrade på mig. Så länge vi spelade var det lugnt eftersom alla var så koncentrerade på att spela och inte "stirra på mig". Första gången för fruktansvärt jobbig, andra gången var jobbig och nu går det bättre och bättre. Känns skönt att sitta och spela lite och lägga tankekraften på noter.
SvaraRaderaJag tycker att du ska ta kontakt med någon i din orkester som kan berätta för de andra vad som hänt (om de mot förmodan inte vet det redan) och säga att du ska komma dit och hur du vill bli bemött. Det kommer säkert vara pissjobbigt rent ut sagt men som jag säger till mig själv: Ju fler saker jag gör för första gången efter Klara och Gustav desto mindre saker blir det.
Jag vill också väldigt gärna höra mer om William. Han är din son och det är klart att du ska få vara stolt över honom och få berätta om honom för hela världen precis som vilken mamma som helst!
Största kramen till dig!