Förra veckan köpte jag mig en bok på bokrea, "Levande svensk poesi" heter den. Och boken är helt underbar! Så mycket fina ordkombinationer...! Jag älskar ord och ordkombinationer, skrivna ord kan ibland vara så otroligt vackra!
I boken är det dikter från 600 år som är samlade. Och det är hur mysigt som helst att kika igenom! Och jag som älskar att skriva och läsa dikter tycker det är underbart att bara sjunka in i boken och läsa, läsa och reflektera... SÅ mycket som kan gömma sig i några ord.. Så många tankar och stunder...
Den här dikten tycker jag är helt underbar, och kanske en ny favorit (har många!):
"DU GÅR ICKE ENSAM
Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på denna stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig du är och säll.
Himlen dig har ikväll.
Carl Jonas Love Almqvist"
Den har jag fastnad för eftersom att prästen berättade att William föddes på stjärnans dag. Och jag tycker tanken är fin, min William är en stjärna...
Och den här är också så fin:
"MINNET
Till sorg blev minnet givet;
begär du frid, så glöm!
Vad minns du dock av livet? -
En suck, en tår, en dröm!
Johan Ludvig Runeberg"
Och den här!
"GRAVSKRIFT
Sätt dig vid min grav en stund.
Det är så tyst och ensamt.
Tala till mig vänligt stilla
som till en, som ej kan svara.
Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du, som än ser solen.
Verner von Heidenstam"
Nu får jag sluta sitta och läsa medan jag ska uppdatera bloggen... Annars får ni bara fler och fler dikter upptryckta i ansiktet :)
När jag ändå delar dikter med er kan ni få någon/några jag skrev efter att vi förlorat Emelie (OBS! Dessa dikter är upphovsskyddade och får ej kopieras och spridas utan min vetskap och mitt godkännande!!!).
"Jag vaknar om nätterna och tänker det vara bara en dröm
Jag tar mig genom dagarna och tänker det var bara en dag"
Den dikten behöver ingen förklaring tror jag? Tror jag ska skriva lite förklaring på några av mina dikter :)
"Jag minns hur jag grät för att de såg så ledsna ut
Hade inte en tanke på hur jag kände
Robotliknande rörelser och tonlös röst försökte trösta andra
Stängde inne minnet av händelsen
Orkade inte förstå hur jag mådde
Förträngde gråten och klev in i dimman
Han grät, de grät, de andra vågade inte möta mina blickar
Jag grät
Den enda som inte grät, var Du"
Behövs ingen förklaring på den heller va? Och inte nästa heller...?
"Att lämna dig var det svåraste jag någonsin har gjort
Du är min, det är med mig du hör hemma!
Att inte känna dig längre känns onaturligt
Du är en del av mig och du kommer alltid att fattas"
Och varför ska alla berätta för en hur man känner och hur livet kommer se ut om ett tag?! De lever inte mitt/vårt liv... Och de som inte förlorat barn kan inte förstå... Det försvinner inte, våra barn har funnits och kommer alltid finnas hos oss i våra minnen!
"De säger att det
Kommer göra mindre ont
Kommer kännas längre bort
Kommer förträngas
Kommer bli bra igen
Jag säger att det
Kommer göra lite ont varje dag
Kommer finnas nära mig resten av livet
Kommer finnas kvar i mitt minne
Kommer vara ett hål i livet"
Den här skrev jag när vi beslutat om att de skulle lägga Emelie på det stället där kuratorn som vi hade fått kontakt med då "rekommenderade" (svårt att förklara hur jag menar). Vi bestämde då att vi inte skulle få veta vart hon lades ner, utan bara att det var i Uppsala. Men senare fick vi veta vart hon var nerlagd.
"Besluten:
Kremerad
Bränd
Begravas i minneslund
I hjärtat
Obestämd plats i Uppsala
Hos din Mamma"
Den här skrev jag efter att vi hade varit och fått obduktionssvaren. Senare har det visat sig att det VISST stod i obduktionsrapporten att Emelie hade ett något förstorat hjärta och vad som verkade vara en förtjockning i höger kammare (diskuteras fortfarande exakt vad för fel mina barn egentligen har haft).
"De frågade flera gånger om vi förstått
Om vi visste vad han sa
Att de inte var något fel på hennes organ
Och att jag inte hade några infektioner
Allt var bra
Nickade tyst till svar
Försökte se honom som en skalbagge
En ful skalbagge
Mosar honom försiktigt med min tå
Vill inte lyssna på hans fula tunga
Det låter nästan som att han säger att det var meningslöst
Gnisslar med tänderna åt krypet
Han ber mig att sluta, det låter illa
Jag nickar till svar"
Och så alla "kloka" människor som tror att de vet hur man fungerar.... Fick ett litet utbrott på en människa som lade sig i hur länge vi "behövde" sörja innan vi "fick" skaffa fler barn. Och jag tål inte riktigt att någon berättar för mig hur vi ska leva våra liv. Så den här är skriven efter ett möte med en människa som trodde sig veta precis hur vi skulle ta tag i vårt liv....!
"Säg inte åt oss vad vi ska göra!
Ta inte vår vilja ifrån oss!
Ge oss glittrande ögon och riktiga leenden!
Strö inte salt i såren och riv inte ut våra ögon!
Låt oss leka med elden och hata omvärlden!
Lägg dig inte i en familj du inte har med att göra!
Vi klarar det på vårt sätt!
Säg inte åt oss hur vi känner, hur vi tänker och hur vi reagerar!
Du känner inte oss…"
"Gömt
Suddigt
Gulfärgat
Borttappat
Otydligt
Det kallas tydligen Livet"
"Du lämnade mig utan vidare vägledning
Ensam på okända stigar klättrar jag utför stup
För att inte ramla ner i det lockande hatet" Och de här två sista orkar jag inte riktigt skriva någon förklaring på... Men det finns ;)
Så nu har jag delat en del av mig med er... Och det känns som det var den här delen jag behövde dela med er just nu... Ni som förlorat barn, kan ni känna igen er i något? Jag bara funderar....
OCH vad tycker ni om dikterna? Skriv gärna en kommentar så jag får veta....!
Nu ska jag fundera på att ta mig i duschen och bli lite varm! Sen ska jag ner på stan och "bråka" med fk... Jippie....
Du skriver så vackert, det finns verkligen talang i dina ord! Jo, jag känner igen mig i en del: om att behöva lämna sina barn, om möten med folk som inte förstår... Det är bra att du skriver, och tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaKram!
"Säg inte åt oss vad vi ska göra! är min favortit av vad du skrivit. Den säger allt om hur jag kände när jag förlorade min dotter för snart 10 år sedan.
SvaraRaderaNu efteråt kan jag förstå att ingen "ville mig illa" med sina dumma kommentare. Men DÅ...
Mina närmaste som sa klumpiga ord ville eg bara se mig glad, eller ivarje fall inte så ruskigt ledsen. Det är hemskt att se ngn så förtvivlad och inte kunna ta bort det onda (sorgen, förtvivlan). Så som jag känner förtvivlan när mina barn har det jobbigt och jag inte kan ta bort deras svåra.
Vad jag önskar att dom kunde förstå att det som hjälpt mig faktiskt var att FÅ prata om min döda dotter. Att jag blev varm om hjärtat när ngn sa min döda dotters namn till ngn av hennes levande systrar, medan den som sagt fel blev alldeles tyst... och trodde dom gjort bort sig.
Att våga vara ledsen o gråta... Det vågade inte jag först, trodde aldrig jag skulle kunna sluta om jag började. Men självklart kunde jag sluta gråta. Innan gråten var jag bara tom, efteråt kände jag igen.
Hoppas du en dag håller en, eller flera, liten lillebror eller lillasyster i din famn. Alrig kan ett barn ersättas, men man kan få syskon till de man inte fick behålla.
Så fina Katarina.
SvaraRaderaVad roligt att du ville dela med dig. Jag känner igen mig mycket!
Kramar
Sandra
Så jättevackra dikter. Tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig. Dessa två var mina favoriter;
SvaraRadera"Jag vaknar om nätterna och tänker det vara bara en dröm
Jag tar mig genom dagarna och tänker det var bara en dag"
"Att lämna dig var det svåraste jag någonsin har gjort
Du är min, det är med mig du hör hemma!
Att inte känna dig längre känns onaturligt
Du är en del av mig och du kommer alltid att fattas"
Verkligen träffsäkert.
Jag har inte skrivit till dig förut men jag har följt er resa ett tag. Jag vill så hemskt gärna ge dig en kram och beklaga sorgen. Tre gånger har ni drabbats så hårt och varit med om den värsta av mardrömmar. Det är orättvist. Jag hoppas att det snart är er tur.
Styrka och värme / Jen