Bokad annons

Igår var vi till tidningen och bokade Williams dödsannons. Det kändes både bra och hemskt. Konstigt att tredje gången man sätter in en annons ska kännas värst hittills. Jag har sommarjobbat i kundtjänst (två somrar) på lokaltidningen och känner hon som hjälpte oss med annonsen. Och det kändes hemskt. Jag vet att hon tar det hårt och tycker att det känns jobbigt, det har hon tyckt de andra två gångerna. Och den här gången visste hon om att vi skulle komma in, hon hade hört hur det hade gått för oss. Hur vet jag inte, men så stor är inte staden så... Finns väl inte så många som förlorat tre barn på under två år? Inte i den här staden iaf.
Så nu har vi bokat den och den kommer in i tidningen på onsdag. Hemskt det var när vi fick frågan hur vi ville att annonsen skulle se ut och vi bad henne ta fram de andra två och titta på dem. Men nu är det beställt och klart. Hemskt och klart. Allt blev så verkligt helt plötsligt, och jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill att det ska vara en mardröm och att jag snart ska vakna ur den.

I torsdags var vi på återbesök i Hudik. Läkaren fällde några klumpiga kommentarer ang. preventivmedel (jo tack jag vet hur man skyddar sig), annars funderade hon hur vi mådde och hur vi sov och lite sånt. Både jag och Cristofer tycker att det var lite klumpigt av läkaren att inte fråga oss hur vi ställer oss till barn i framtiden innan hon sade att hon inte tyckte att vi skulle försöka på några månader nu. Vi har inte planer på några fler barn det här året, vi orkar inte. Risken att det inte slutar bra verkar vara rätt stor och då måste vi veta när vi går in i nästa graviditet att det kan sluta med en begravning igen. Och det orkar vi inte tänka på nu. Och vi orkar inte ta tag i det det här året. Så hon hade ju kunnat fråga oss först hur vi kände innan hon sade vad hon tyckte. Så hade hon fått veta att vi är på samma "sida".
Läkaren hade ingen aning om William var färdig obducerad än, och hon visste inte vart han befann sig. Men att han troligen var kvar i Uppsala.
Vi träffade även sjukhusprästen och pratade. Och hon ringde Uppsala och frågade efter William. Och hon lyckades få fram att han var färdig obducerad men inte iväg skickad "hem" igen. Så nu är det bara att avvakta tills vi får höra att de har fixat en transport hem för honom igen. Men det känns skönt att veta att ingen är och skär i vår lilla prins just nu, att det är klart. All den här ovissheten har varit åt helvete....

I början när vi kom hem från sjukhuset så sov jag rätt dåligt, ville inte somna... Men sen började jag sova lite bättre. Kunde sova 3-4 timmar i rad ibland. Men nu sover jag sämre än sämst. Inatt har jag sovit 10-30 min i taget. Och sen legat vaken och snurrat. Dåsat till och sen vaknat. Har inte ens haft en timme sammanhängande sömn.
Skjutsade iväg Cristofer till stan imorse vid 7, han är iväg och spelar bowlingmatch hela dagen idag, och sen tänkte jag sova igen. Men det gick bara inte. Klockan var närmare 8.45 när jag kollade sista gången på klockan, sen vaknade jag vid halv 10. Och sen lyckades jag sova en timme till. Så det längsta jag har sovit sammanhängande är nu på morgonen. Jag förstår inte varför jag måste börja sova så dåligt.
Har sovit dåligt sen i onsdags... Så börjar bli lite jobbigt. Det värsta är att jag är trött och slö om dagarna, men inte tillräckligt för att sova...

Idag är det för många tankar i huvudet och för lite ork att ställa dem till rätta...