Idag är det en vecka sedan vi var upp till sjukhuset för att jag var orolig... Snart är det exakt en vecka sedan läkaren tittade på ul och tog alltför lång tid på sig att säga det vi redan hade sett med våra egna ögon... Att hjärtat stod still.. att vår lilla kämpe somnat in. Att vårt tredje lilla mirakel lämnat oss...
En vecka sedan världen rasade än en gång... Den här gången alltför tungt... Vi som ändå hade hoppats att det skulle bli annorlunda, han levde ju så mycket längre än de andra!
Idag har jag blivit förbannad, och glad igen. Gråtit och varit less, trött och uppgiven, och funderat alldeles för mycket. På allt och inget!
Kuratorn som hjälpte oss när vi förlorade Elsie ringde ang. samtalshjälp till Cristofer, som vill ha någon att prata med den här gången (de andra två gångerna har han inte orkat), hon hade kollat upp med vår hälsocentral vilken hjälp han kunde få där. Och tydligen stött på världens otrevligaste psykolog. Hon är på vår hälsocentral 1 ggn/veckan, och har tydligen en väntekö på 2 månader. Vår kurator hade förklarat att läget är en krissituation, det behövs samtalshälp NU. Efter mycket om och men fick han en tid. Om 2½ vecka. Men hon var inte positiv till att ta emot honom. Känns ju bra? Att han ska gå till någon som inte vill hjälpa honom?!
Jag ledsnade och ringde mitt försäkringsbolag, tecknade en sån där gravidförsäkring och i den ingick krishjälp även för pappan. Så frågade vad de kunde hjälpa mig med, eller ja snarare hjälpa Cristofer med. Och hon skulle göra allt för att hitta någon psykolog i närheten av oss som kunde ta emot honom så snart som möjligt.
Är det verkligen rimligt att man ska behöva vänta 2 månader på att få krishjälp? Okej nu fick han en tid om 2½ vecka, men ändå? Ska en psykolog verkligen behandla någon som är i vår situation så?! Människan verkar inte vara i rätt bransch... Tycker jag. Sånt gör mig förbannad! Min älskling mår inte bra, han behöver prata med någon och har äntligen tackat ja till det. För att han själv känner att han behöver det. Och så blir det såhär? Näe tack!
Vi har fixat lite här hemma, i köket den här gången. Fått in servisen som Cristofer fått i julklapp av sin chef (otroligt fin servis i många, många delar och med ett otroligt högt värde för att vara något från en chef!).
Vi har varit och handlat lite också. Både skönt och otroligt jobbigt. Men inga barnvagnar, inga gravidmagar. Det var bra!
Det jag reagerade på är hur föräldrar med småbarn beter sig mot dem. Förstår inte alla vilken tur de har som har barn som lever? Det var en mamma som inte gjorde annat än skällde ut sin lilla son. Sånt gör ont i mig. Visst jag vet inget om vad som hänt innan, jag vet inte något om dem. Men det kändes så fel... Hon betedde sig som att han var en belastning för henne... Och det var nog det jag reagerade på.
Och som Lina skrev i en kommentar, jo jag skriver för min skull. Jag har inte glömt det... Alla ord som står ovan är för min skull. För att jag måste få det ur mig. För att min blogg är min klottervägg, min slagpåse. Ett ställe där jag kan få spy ur mig vad jag känner och senare läsa och reflektera.
Imorgon vet jag inte riktigt vad vi ska göra än... Jag börjar må bättre... Har lite mindre eftervärkar, men de finns fortfarande där lite smått... Stygnen (blev sydd eftersom jag sprack) har börjat läka och gör mindre ont men svider mer... Men ändå känns kroppen paj... Hela jag känner mig paj... Och jag hatar kvällar, nätter och mörker. Det gör mig till en funderare, en som tänker på fel saker för att vilja och kunna sova...
Och vi har ju en ettårsdag som närmar sig... Snart är det ett år sedan vår lilla Elsie föddes... Konstigt, vart har tiden tagit vägen? Den 16:e är det precis ett år sedan vi åkte till Uppsala och blev inlagda... Den 21 är det ett år sedan som vi fick veta att Elsie inte längre levde... Den 23 är det ett år sedan vår andra dotter föddes med slutna ögon och ett hjärta som inte längre slog... Hemskt... Åt helvete... Att vi kommer ha 3 st årsdagar för döda barn... Resten av våra liv kommer det vara 3 dagar om året som är värre än alla andra.. 3 dagar då livet känns lite tommare, lite ensammare, lite konstigare... än de andra dagarna...
Nu ska jag försöka koncentrera mig på att kolla på tv... och gosa in mig hos min älskade Cristofer...
Hejsan!
SvaraRaderaJag beklagar sorgen. Jag finner inga ord utan sitter och gråter, kan inte förstå att någon människa ska behöva gå igenom detta. Tänker på er!
Det står i din "om mig" att barnen inte överlever pga någon muskelsjukdom. Då fick jag tanken, är det någon som har pratat med er om preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD)?
Sökt om er!
Kram Catrine
Hej! Det är ju inte klokt! Vore jag psykolog skulle jag ta emot er med öppna armar men nu är jag inte det. Skämmas borde dom. Ni borde väl få all hjälp och stöd som sjukvården kan erbjuda. Känns ändå futtigt. Starkt av dig att du orkade söka annan hjälp. Nu hoppas jag att sjukvården kommer på hur de ska kunna ge er det ni önskar mest av allt. Och att ni ska orka fast allt är så svårt just nu. Kram till er!/Ingela
SvaraRaderaJag skulle vilja så gärna skriva något som hjälper er, men det är så svårt att hitta ord, det är så himla grymt som hände med er.
SvaraRaderaJag läser dina inlägg med tårar i ögonen, känner igen känslorna, smärtan, fast ni upplever dem 3 gånger så hårt.
Jag hade en likadan upplevelse som ni med psykologen, fast jag blev besviken på Sorgmottagningen som inte ville ta emot mig. Jag var så arg på dem!
Kan inte kuratorn prata med din man? Vill han, behöver han en psykolog? Försök med krissamtalet som gravidförsäkringen täcker, kanske där blir han bättre bemött.
Jag måste säga att jag beundrar er för er styrka. Jag känner inte er, men ändå skulle jag vilja ge en stor kram, jag skulle vilja kunna ta bort er smärta, bara göra något att ni inte behöver lida så mycket.
Ta hand om dig och varandra!
Kram
Även om ni kommer att ha tre årsdagar för era älsklingar som inte längre finns, så känner jag ändå på mig att ni kommer att ha födelsedagar för levande barn. På ett eller annat sätt så kommer ni att kunna bli en liten familj (inte för att ni inte är en familj nu, men jag tror du försår vad jag menar!). Ni har ju tiden för er och forskningen gör konstant otroliga framsteg. Och det finns ju många olika sätt att få barn. Önskar er allt gott, ta hand om varandra. Kram Cissi
SvaraRaderaKänner så med er...dåligt att det inte går att få hjälp med att få prata med någon, kom att tänka på att man kan ringa 112 och be att få tala med jourhavande medmänniska eller präst, det kan ju kanske i alla fall vara en liten hjälp som är bättre än inget medans han väntar på ett få komma till en psykolog. /Monica.
SvaraRaderaVad jag beundrar dig som skriver. Jag läser så gärna. Jag skulle vilja komma och ge dig en kram för varje person som bemöter er med ignorans eller på ett klumpigt sätt.
SvaraRaderaAtt ni är unga, det är något jag inte förstår att det ska ses på det sätt du beskriver. Även jag fick höra det när vi drabbades och jag förstod det aldrig heller.
Åh vad jag önskar att jag kunde göra så att ni fick ha era barn hos er. Livet är verkligen inte rättvist.
Kram
Sandra