Idag frågade min psykolog mig något "vanligt", hur mår du. Sen började vi diskutera kring det. Jag sade att jag ville svara bra, men då svarade hon med att om jag gjorde det skulle hon inte tro på mig. Och tack för det, tänkte jag. Tack för att någon inte tror på mig när jag inte tänker på vad jag svarar. När jag svarar vad jag tror folk vill höra. För nu vill väl folk höra att allt är bra igen, att vi gått vidare och att vi orkar leva igen? Men tror de verkligen att det är sanningen?! Jag vet inte jag... Jag tror att folk vill tro att man mår "bra", men vi kommer aldrig må riktigt bra igen. Vi kommer må så bra vi kan, men aldrig så bra som innan. Vi kommer alltid vara ärrade. Men vi kan kära oss leva med det. Jag tror att det är en lättnad för folk i ens omgivning om de tror att man klarar sig lite bättre igen...
Men sanningen är så annorlunda... Vi mår allt annat än bra. Jag mår allt annat än bra. Jag mår så kasst att jag knappt orkar känna efter om jag inte har någon med mig i samma rum som jag litar på kan hantera mig om jag bryter ihop.

Idag sade min psykolog att vi kunde välja att se tre steg av chock för oss just nu. I första fasen så inser man VAD som hänt, man vet att det har hänt men mer än så tar man inte in. Andra steget är att inse ATT det hänt, man tar in att det faktiskt har skett och reagerar på det. I tredje steget så inser man vad som hänt, att det hänt, och kommer fram till VAD INNEBÄR DET?
Och när vi diskuterat det och hur jag mår och vad jag känner osv. så insåg jag att jag fortfarande är kvar i steg ett. Jag vet om att det hänt men mer orkar jag inte med. Orkar inte känna eller tänka. Jag är kvar i fas ett av chockfaserna.... Och frågan är när jag klarar av att komma vidare. Förmodligen kommer jag inte vidare på ett tag.
Just nu vet vi ju inte vart William befinner sig alls, och det kan ju bidra till att jag fastnat i första chockfasen. Och frågan är när jag klarar av att gå vidare från den... När jag vågar gråta och hata ödet ett tag... Skrika och förbanna... För det behöver jag nog just nu...

Nu tycker min älskade Cristofer att vi ska försöka gå och sova, tydligen verkar jag lite trött :) Det är bra att jag har honom, att han tar hand om mig. Det är otroligt hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar honom!

Älskade lilla William, mamma hatar att inte veta vart du är. Jag lovar att jag aldrig önskade att överge dig så hastigt utan att hinna ta ett ordentligt farväl. Älskar dig innerligt!