Tack ni snälla som tar er tid att kommentera mina inlägg, även om jag kanske inte ger er svar på det ni skriver så tar jag in allt. Jag orkar bara inte svara och tacka er en och en just nu. Så därför får det bli ett stort tack här istället!
Och ett varmt tack till dig Annica som skickade ett sms med omtanke igår kväll! Det betyder mycket, att någon orkar ta sig tid att tänka lite extra på mig. Och påminna mig om något jag glömmer bort ibland..!
Idag har jag inte så mycket att säga, det är bara tomt...
På fredag är det 1 år sedan vi fick veta att Elsies hjärta stannat... Och imorgon är det 14 dagar sedan William föddes... En jobbig vecka som är och kommer...
Det finns en del som borde förtjäna "klumpighets priser". Det finns vissa saker man inte säger till någon i sorg. En av dem är att ifrågasätta varför någon som nyss förlorat sitt tredje barn inte jobbar. Är det något konstigt om man, även om man är av manligt kön, kanske inte orkar? Man vräker inte ur sig vissa saker.
Och jag kan ju säga att varken jag eller Cristofer har NÅGON skyldighet att höra av oss till någon just nu. Vi ska inte behöva tänka på det. Eller har jag helt fel? Vi kan ju för fan knappt komma ihåg att gå och lägga oss ibland. Och vissa dagar märker vi knappt att dagarna har gått innan det är kväll och vi upptäcker att vi inte gjort något alls...! Ska vi då behöva tänka på att höra av oss till vissa personer, som är inom närmaste kretsen av anhöriga, och berätta hur läget är och hur vi mår och vad vi gjort? Ska inte våra anhöriga bry sig om hur vi mår och om vi klarar av vardagen? Och varför hör man inte av sig på tre dagar och sen när vi av "misstag", för ett ärende, kommer på oväntat besök till personerna funderar varför VI inte hört av oss på några dagar. Och varför har vi inte kommit ut till dessa personer på ett tag? Men skärpning tack! Vi bor kvar, har samma telefonnummer både hem och till mobilerna, så svårt kan det inte vara att höra av sig om man nu bryr sig om oss!
Och att dessutom ha mage och fälla följande kommentar i ett samtal:
Person1 (i fråga till Cristofer): Har du jobbat något i veckan?
Cristofer: Nej.
P1: Varför inte då?
C: Jag har inte orkat.
P1: Blir det jobb nästa vecka då?
C: Nej det blir nog inget på ett tag.
P1: Varför inte då? Är det slut på jobb? Ja det var väl det jag trodde att det inte skulle bli något med det jobbet.
C: Det är inte slut på jobb. Jag orkar inte jobba just nu bara.
Varför ens ifrågasätta? Eller är det bara jag som överreagerar?
Cristofer är ledsen över det som har hänt, det känns lika förjävligt för honom som för mig! Han orkar knappt med dagarna idag, och inte jag heller. Och han känner att han nog inte orkar nästa vecka heller, utan kommer be om sjukskrivning. Han är deprimerad, är det svårt att förstå?! Tydligen...
Den lilla dumma kommentaren om varför vi inte hört av oss och frågan om varför Cristofer inte jobbar fick vårat besök att gå från "planerat att stanna och prata ett litet tag" till "måste hem och äta har knappt tid att säga något mer". Cristofer orkade helt enkelt inte stanna. Och jag blev mest förbannad. Förbannad över vilka de var som fällde dessa klumpiga kommentarer, de är personer som inte ska göra det...!
Ena stunden får vi knappt vara ifred för dem och nästa kan de inte ens fråga hur vi mår (och inte mena fysiskt). Näe det är tydligen svårt att slå en signal och visa att man älskar och bryr sig om någon...
Så nu har jag öst ur mig lite av frustrationen... Man gör bara inte vissa saker mot några som går igenom en sorg. Det är vi som förlorat barn, inte de, det är vi som mår dåligt och behöver hjälp. Kan dessa personer inte bestämma sig? Antingen är det synd om dem eller så har inget hänt.... Bestäm er för vilken av dessa ni tänker leva efter, det går inte att göra båda!
Det gör ont i mig när min älskade inte mår bra, och när någon gör min älskade Cristofer illa! Och de här sakerna sårar honom mer än vad de verkar förstå...
Och det sköna med en blogg är att jag får ösa ur mig känslor såhär, för det är ändå det jag använder min blogg till :)
Och glad är jag för att jag har världens bästa man som älskar mig! Den bästa för mig! :)
Åh, vad jag blir ARG! Ni ska inte behöva göra något annat än det ni orkar, det är bra att ni förstår det även om inte alla runt er gör det.
SvaraRaderaOch hur kan det inte vara självklart att ni båda lider när era barn dör? Blir så frustrerad på hur folk ofta tror att det bara är vi mammor som har förlorat barnen och som sörjer!
Fy ¤%&(=*^¤## vilka dumheter!
Hej! Vet inte om du minns att vi diskuterade sjukskrivningar innan jul och du svarade att din man ville arbeta. Nu känner han att han behöver vara hemma och då ska han väl följa sitt hjärta. Hoppas han orkar stå emot folks dumma kommentarer och inte känner sig tvingad att arbeta. Tror ni behöver vara tillsammans dygnet runt nu. Jag hoppas verkligen att släkt eller vänner kan se till att ni får ex mat på bordet och kläderna tvättade om ni inte orkar ta tag i sånt nu. Tänker på er ofta ! Varma kramar Ingela
SvaraRaderaDe som inte hört av sig efter Lucas död har inte heller jag hört av mig till och kommer heller aldrig att göra. De räknas inte till mina vänner längre (tur att de var få). I en så extrem situation är det inte ni som ska behöva känna att ni ska höra av er. De som bryr sig hör av sig och resten är inte värda att vara era vänner. Och kommer man med sådana knäppa kommentarer som du skrivt så har de nog ingen empatisk förmåga överhuvudtaget! Men jag förstår att ni blir sårade och arga.
SvaraRaderaMånga styrkekramar
Ibland blir man bara som en fågelholk...Vad sjutton är det med folk?! Känner så igen det tyvärr. Hade några av våra närmsta som inte heller kunde "hantera" oss och vår sorg. Fanns också en viss förväntning om att man inom en viss tid (typ några veckor) skulle ha tagit sej i kragen och kommit över "det hela"! -Det-kan-inte-vara-bra-att-älta:mentalitet....
SvaraRaderaI det läget, jag vet att det är jättesvårt, måste man försöka suga åt sej av den positiva energi och stöd som man får av andra. Fokusera på det och försöka ignorera de andra.
Skickar med en STOR KRAM med positiv energi
Jessica
Man slutar aldrig förvånas,ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i dessa människors huvud.
SvaraRaderaDet är skitlätt för oss änlgaföräldrar att förstå er och "vanliga" människor med empati klarar det nog också bra..
Men sen finns det dom som inte kan förstå,människor med lite empati och som kanske själv aldrig upplevt något jobbigt och som inte kan förstå,och det är väl inte konstigt men jag förstår inte varför man inte håller käften om man inte vet vad man ska säga..Man behöver ju
inte vräka ur sig konstigheter..
Dom här som bara menar väl och därför tycker dom kan uttrycka sig hur som helst blir jag galen på..
Det sägs ju att i nöden prövas vännen och helt klart så är det så,det finns dom som sjönk mycket i min värld och som kommer få det svårt att jobba sig tillbaks..
Försök strunta i dom,fast jag vet att det är svårt,jobbiga kommentarer letar sig fortfarande in i min hjärna och mitt hjärta..
Varsågod,det var så lite,jag vill bara att du är snäll mot dig själv..
Tänker på er ofta..
Kramar