Vart ska man börja...

Idag vet jag inte hur jag ska börja mitt inlägg...

Dagen började med ett besök hos min psykolog, välbehövligt även om jag var där i fredags. Fick bubbla ur mig en hel del som jag känner mig helt less på... Skulle nog kunna skriva en hel del om det, men just nu är jag inte på humör för det...!

Cristofer har idag blivit sjukskriven till den 9 februari, får bara hoppas att det går igenom också... Man kan ju hoppas att handläggarna har ett litet hjärta och kan känna lite empati i den här situationen, men det är ju ingen garanti...!

Så vi åkte iväg till försäkringskassan idag för att fråga om Cristofers pappadagar. Han har nu två gånger fått fel papper hemskickade, så nu skrev hon ut nya åt honom på plats som han fick fylla i. Får hoppas det löser sig med det också!

Sen skulle jag göra lite nytta nu ikväll och städa tänkte jag. Och övervåningen är nu dammsugen och moppad klart. Cristofer skakar just nu mattor och sen skulle han ta nedervåningen :) Och jag, duktig som jag är, lyckades dammsuga bort några pluttar som sitter över skruvarna på toalettstolen... De som stolen är skruvad i golvet med. Duktigt... Så tydligen har vi bra sug i dammsugaren, för så enkelt bör det inte vara (upptäckte vi när vi satte tillbaka dem) att få lös dem med dammsugaren när man inte siktar på de vita små pluttarna... Men men, efter att ha rotat i påsen efter vita pluttar så är de nu på plats igen.

Min psykolog sade idag något till mig som jag funderat mycket på under dagen. Att man som förälder bara vill göra det som är rätt för ens barn. Det finns vissa beslut som ens barn inte kan fatta själv, och det är upp till oss föräldrar att fatta besluten åt dem. Hon menade på att alla beslut som vi nu måste ta för William är beslut som vi fattar som föräldrar, beslut som vi vill ska vara det bästa för honom. Precis som vi skulle fått fatta beslut för hans bästa om han överlevt. Så egentligen är det vår chans att fortfarande få vara "aktiva" föräldrar åt vår son. Och när man tänker på det, även om alla beslut och sånt som måste tas nu (snart) är tunga, så är det något fint över det. Vår chans att få vara hans föräldrar. En chans att agera för vår sons bästa. Och den känslan är skrämmande värmande på något sätt... Kärleken överlever allt, till och med döden......