Ett år sedan den oroliga resan till Uppsala

Idag är det ett år sedan jag ringde till sjukrådgivningen och funderade om jag skulle bry mig om att jag inte känt vår lilla bäs röra sig på några dagar... Nämnde att vi mist Emelie och fick beskedet att åka in till förlossningen så fort jag kunde. När vi kom in där kollade de på en gång med ul och hjärtat slog, åh vad jag andades ut då! Jag tänkte att då var allt lugnt, vår lilla hade bara varit lite för lugn... MEN, sa läkaren, det finns vätska som jag är orolig över så skickar er till Uppsala.
Så det var bara hem och försöka få i sig lunch, ringde mina föräldrar som skyndade sig till oss för att se till att vi åt lite mat. Mamma tvingade oss att packa övernattningsväska för några dagar, fast vi tyckte det var onödigt, vi skulle ju bara kolla. Läkaren sade att det inte behövde vara någon fara. Vår lilla kunde ju inte vara sjuk, inte en gång till...
Orolig bilresa ner, tur att vi slapp köra. Vi försökte hålla humöret uppe.
Träffade diverse läkare som gjorde olika tester, träffade en klumpig läkare som gjorde ul (hon kunde inte riktigt berätta saker på ett smidigt sätt så att säga). På ul konstaterade hon att vår lilla hade förstorat hjärta och att det inte riktigt slog som det skulle... Och sen var mardrömmen igång... Vi lades in på en gång och vi visste inte alls hur framtiden såg ut.... Cristofer grät, jag var som i vakuum. Jag kunde inte gråta, vår lilla skulle väl bli bra?

Men näe, det var början på våra sista dagar med vår underbara Elsie.... Och nästa söndag är det ett år sedan vår lilla kom ut till oss med slutna ögon och utan att skrika... Så otroligt lik sin pappa och en av sina kusiner... Vår fina lilla flicka... Kan inte förstå att det redan är ett år sedan...

Älskade Elsie, hela veckan kommer du vara mer än vanligt i mammas tankar!

Och det är snart bara 2 månader kvar till Emelies två års dag... Älskade lilla....!

Och vi som ännu inte bestämt något mer för William... Livet är inte ett dugg rättvist, och enkelt är det sista det är!