Och så har jag upptäckt att panikångestattacker inträffat när jag är för länge hemifrån eller för långt hemifrån... Är inte alls redo att åka långt från våra trygga väggar...! Försökte oss på ett litet besök till grannkommunen, för att göra något annorlunda och komma iväg, det var ett misstag... Så fort jag inte såg Cristofer så fick jag panikångest... Så välkommen tillbaka du ovälkomna känsla...
Tur jag har en underbar kurator som på måndag kommer på ett hembesök och kanske kan få mig lite lugnare... Få mig att börja andas fast jag inte ser Cristofer...
Just nu bryter paniken ut när jag inte kan se eller höra honom....! Nu är han i köket och jag i vardagsrummet, han plockar ur diskmaskinen.. jag hör honom.. Men börjar ändå känna den där hemska känslan...
Så ska nog gå dit och koka mig en kopp te nu... Så att vi kan sätta oss och prata lite... Försöka i alla fall..

Svårt när orden sinsemellan ibland fattas... De gånger man ser på den man älskar precis hur den känner och mår, och vet att man inte kan göra något åt det.. Det finns inget jag kan säga som gör hans smärta mindre... Och fan vad hemskt det känns!