Begravning för pappas faster...

Som jag inte närvarade på, var idag... Jag orkade helt enkelt inte gå. Det skulle kännas fel. Jag skulle gråta för mina barns skull, för att vi just förlorat William, inte för att pappas faster inte lever längre. Men det verkar inte som att det var någon som klandrade mig för det.
Min kära mamma bestämde sig efter mycket funderande på att gå, även fast det kändes väldigt jobbigt för henne (av samma anledning som mig). Så ikväll när jag hade lite ordutbyte med henne över telefonen så berättade hon att "alla" hälsade till mig (oss). Och jag blev lite fundersam "va, vilka alla?". Men mina fastrar och kusiner, som jag inte träffat sedan allt hände och som närvarade på begravningen. Och sen pratade vi lite om begravningen och lite runt allt som hänt där. Sen berättade mamma att min ena fasters 3 barn skänkt pengar till sjöräddningen (som hittade min pappas fasters man när han drunknat för något år sedan), och det var ju omtänksamt! Men jag hade ingen aning om att vi hade förväntats skänka pengar till någonting inför hennes begravning, jag har inte orkat kolla upp det. Och mamma hade inte orkat kollat det heller. Men sen berättade hon något som fick mig väldigt glad, min andra fasters 3 barn hade skänkt pengar till hjärtebarnsfonden. Det värmde något otroligt i mitt hjärta att få höra det. Så mamma konstaterade att de nog hade haft många tankar hos mig senaste tiden. Och jag är så rörd så jag skulle kunna sätta mig och storgråta. Ibland är jag så glad över de människor som finns nära mig, de gånger de påminner en om att de bryr sig och att jag faktiskt betyder något i deras liv...!

Annars har vi varit duktiga idag, vi har varit 8 mil hemifrån! Det är inte illa just nu, det känns tufft, men vi klarade det! Och vi hittade fina skåp till badrummet :) Så lite nöjd är jag över det också, hoppas det blir bra bara!

Jag har varit till min psykolog idag, vad skönt det var. Och jag grät. Trodde jag skulle klara det, varför jag nu känner att jag inte vill gråta när jag är där, men det gick inte. Vi pratade om när vi fick lämna William och allt kring honom som är jobbigt. Saker som gör att jag inte kan låta tårarna hålla sig gömda längre. Vi ruggade bara på ytan, men tog ändå upp saker som gör ont. Saker jag just nu bara vill trycka undan...
Och tanken for än en gång genom mitt huvud, vart är William nu?! Prästen skulle ringa så fort han var tillbaka på sjukhuset, igår var det 14 dagar sedan han föddes och vi har fortfarande inte fått något samtal....

Idag är det 1 år sedan vi fick veta att Elsies lilla hjärta stannat... För ett år sedan kom vi hem efter några intensiva dagar på sjukhuset i Uppsala. För ett år sedan åt vi tacos, som jag längtat efter mat som smakade under tiden på sjukhuset, och godare tacos har jag nog aldrig ätit!
Imorgon är det ett år sedan jag blev igångsatt för att få lillasyster till vår första ängel. Och snart är det ett år sedan vi fick se vår Elsie för första och sista gången. Och vad vi överraskades av att det var en liten flicka, även om vi hade det på känns... Vi som ändå trodde att hon skulle vara en liten han. Men hon var en liten Elsie, vår lilla flicka...
Och sorgens känns just nu överväldigande, som min psykolog sa: vi upplever sorgen och chocken gånger tre... Kanske är det därför som det känns så otroligt tungt just nu...

Nu blir det lite soffmys med ett glas gott vin :)