Just nu är det så det känns... Vi gör inget speciellt tiden står still och rusar iväg, samtidigt. Jag känner mig trygg när solen lyser men så fort det börjar skymma så blir jag vaksam... Konstigt nog... Jag vill helst inte sova när det är mörkt och därför är jag gärna vaken framåt 3 tiden... Men sen är jag igång igen vid 8-9 på morgonen...
Vi orkar inte tänka, orkar inte resonera om det som hänt eller det som kommer hända. Om hur vi ska göra med allt och hur vi känner... Just nu är vi nog bara tomma.. Lite lätt har vi berört om hur det kommer bli i framtiden, vad vi ska fråga forskarna om, vad vi vill ha konkreta svar på den här gången. Men vi har knappt nämnt William. Vi har nämnt hur han såg ut, hur han kändes att hålla i, och de bitarna vi klarar av... Men inte vad som kommer hända med honom nu och hur det känns. Hur vi vill ha det... Det orkar vi inte ta tag i.. Och det känns faktiskt förjävligt! Han är vår son och just nu "orkar" vi inte med honom... Det är så det känns.. Fast det inte är så det är...
Vi har bestämt oss för att ta en helg och hitta på något... Så vi bestämde oss för att åka på en liten kryssning... Och ta med mina föräldrar och bjuda dem på resan... De har ställt upp så mycket för oss under det som har hänt, alla tre gångerna, varit där och kommit på momangen när det varit något. Frågat om vi behöver hjälp med något, sett vad vi behövt och hjälpt oss se det... Och det är vi så tacksamma för...!
Så nu ska vi laga lite mat i väntan på att de kommer hit och beställer resan med oss :)
Varför ska det göra så ont att tänka på sina barn?! Varför ska det göra ont att folk inte ser att jag har tre barn med mig vart jag än går? Och imorgon är det ett år sedan vi blev inlagda i Uppsala när vi väntade Elsie... Imorgon är början på 8 otroligt jobbiga dagar... Från dagen vi fick veta att hon var sjuk tills dagen hon föddes...
Näe det finns nog ingen rättvisa i livet...
Stora varma kramar till er
SvaraRaderaTerese