Blandad dag...

Har idag varit duktig, varit själv en hel timme på stan (blev mer än en timme faktiskt) när Cristofer var på sitt första besök hos krishjälpen i form av en psykolog. Följde med honom till grannkommunen så att jag skulle slippa vara ensam så länge och helt ensam... När man går på stan är det ju ändå folk runt omkring en...

Jag hamnade en hel timme på Åhlens... Och jag som inte ens är så jätte förtjust i Åhlens, fråga mig inte varför, men affären gör mig obekväm. Hittade ett schampo som mamma provat och rekommenderade, hoppas det är bra! :) Sen hittade jag lite "ta hand om dig" - saker. Lite mysig kroppspeeling, lite fotkräm, och sånt "trevligt" :) Kändes skönt att köpa något sånt....
Hittade även en magnetlist till Cristofer som han kan hänga upp knivar på. Så ikväll har han roat sig med att sätta upp den och hänga upp alla sina nya julklappsknivar där på :)
Hittade även två block som skrek på mig i affären, jag var bara tvungen att köpa dem! Ett med små änglar på, kostade 10 kr, japp då var det bara att köpa...! Det lockade på mig. Så där ska jag skriva alla mina små ord till mina änglar, alla dikter, texter, tankar som är till mina änglar ska skrivas dit. Alla de vackra ord jag kan hitta ska ner på papper i den lilla boken! Sen hittade jag ett otroligt fint litet spiralblock som ville med mig hem... Har börjat skriva lite i det nu. Jag vill skriva av mig, och inte bara i bloggen, inte bara i mitt skrivprojekt, jag vill skriva av mig för hand... Jag vill skriva mina ord i något jag kan ha kvar och kolla i sen. Skriva hur jag mår. Vill aldrig glömma känslan, kärleken, smärtan, längtan, lyckan... Alla känslor som just nu rusar runt i mig och kräver plats.... Så jag har börjat skriva. Skriva lite smått om hur allt känns. Men vi får väl se hur det blir. Förhoppningsvis blir det inte ännu ett projekt som kommer glömmas bort..!

Jag tycker i alla fall att Cristofer såg mycket "gladare" ut efter sitt besök idag. Som att någon hade lyft upp honom och bar honom för ett ögonblick, nu när han inte orkar själv. Och det känns för mig som en lättnad. Jag ville bara gråta när jag fick höra att han tyckte det kändes skönt att ha fått vara där. Han behöver det nog mer än någon av oss kan förstå. Tre förluster, och hittills har han bearbetat allt själv... Det är tungt nog ändå, att ha mig att "ta hand om" varje dag, och sen försöka ta hand om sig själv på det... Jag kan inte ens föreställa mig.

Jag har börjat känna av min hemska panikångest igen.. Jag som lyckades få den under viss kontroll... Men nu är det nog klippt igen.. Det dröjer nog inte länge innan det är "fullt ös" på den fronten... Och jag hoppas att jag orkar med det, så jag kan ta mig ur det. Och jag hoppas att Cristofer orkar med det, så han kan hjälpa mig.

Det värsta just nu vore om vi inte skulle orka med varandra, om vi inte skulle orka älska varandra, inte orka bry oss.. Och bara gnälla hela tiden... Ibland känner jag mig gnällig, och det skrämmer mig...
Jag tror att allt jag gör blir fel och är fel.. Jag tror att det är mitt fel så fort Cristofer ser ledsen eller nedstämd ut. Det känns som jag gjort något fel. Fast han säger att det inte är så. Och egentligen är det nog så att jag inte har gjort något. Men jag känner mig ändå skyldig. Det är ju ändå jag som fick in oss på extrakollen den där hemska dagen när vi fick veta att William inte levde längre. Det är ändå jag som burit och fött fram tre barn, tre döda barn, tre sjuka barn... Tre av hans barn... Han förtjänar att de skulle leva, inte att det skulle bli såhär. Cristofer är värd det bästa, och ibland tvivlar jag på om jag verkligen är det bästa för honom. Så mycket sorg som det känns som jag har dragit över hans liv... Ibland funderar jag för mycket. Och ibland skrämmer mina tankar mig...

Och det enda vi egentligen har gjort fel är att älska varandra, och våra barn, för mycket?