För en vecka sedan så låg jag på sjukhuset, hade fått första tabletten för att sätta igång värkarbetet, och vi tänkte att det dröjer nog länge till innan värkarna kommer igång. Vid 14 tiden för en vecka sedan satte de igång.. Och ändå tog det allt som allt 27 timmar innan lilla William kom ut till oss...
Efter den veckan har vi inte träffat på så många, men vi har träffat på några... Några som inte vet vad de ska säga, några som ignorerar, några som försöker men misslyckas... En del kommentarer som de tror ska trösta gör mer ont än tröstar. Inga barn kommer någonsin att ersätta mina barn. Jag kommer alltid ha 3 barn för lite. Förhoppningsvis stannar det vid 3 barn för lite.... För fler får det bara inte bli!
En dag kommer det finnas levande barn i vårt hus, vi vet bara inte när eller hur... Men på något sätt kommer det finnas små hjärtan som slår i den här familjen också! Men det finns ju ingen idag som kan lova att vi kommer kunna få barn gemensamt som kan överleva. Och det gör ont. Det gör ont att bara för att vi älskar varandra ska barn mista livet innan det ordentligt börjat... Man känner sig skyldig...
Vårt hopp finns ju hos forskarna, de är ju bara de som i nuläget kan försöka sia om en framtid för oss.. Och hur den ser ut kommer nog vara oklart ett tag...
Just nu är klumpiga "trösta" kommentarer jobbiga... De som tror att de tröstar och stöttar, hjälper och försöker se den ljusa sidan på det hela men det blir så fel när de säger orden...
Barnmorskan som förlöste William sade en sak som var menat som något snällt men blev så fel... Hon nämnde p-piller... Men på fel sätt! Hon sade "nu kanske det är dags att tänka på att äta p-piller och skydda sig eftersom du verkar bli gravid så lätt". Jag tog det så fel när hon sade det. Särskilt när hon säger det samtidigt som hon syr mig och jag håller vår döda son i famnen...! Alla våra tre barn har varit planerade! Det är inte precis att jag har så otroligt lätt att bli gravid att jag blir gravid bara jag tittar på Cristofer, så lät det nästan på hennes tonfall. Som att jag inte vet hur jag skyddar mig, eller som att jag inte gjort det innan vi bestämde att vi ville ha barn...! Hon förklarade dagen efter att hon sagt det bara för att hon var rädd för att vi skulle bli sårade igen, eller ja särskilt orolig var hon för att jag skulle ta en till förlust så hårt att jag inte orkade ta mig ur den i princip... Det var något sånt hon menade. Så hon sade det med välmening. Men det blev så fel. Som att våra barn inte var önskade utan bara "olyckshändelser".
Och hon är inte den enda som fäller kommentarer som de menar väl med men vi tar på ett annat sätt...
Jag förstår att folk, eftersom vi är unga, tycker att det inte är hela världen... Men vadå hela världen, vi har förlorat tre barn.. Tre barn som aldrig mer kommer tillbaka... Hur kan det inte vara "hela världen"? De var hela vår värld... Precis som barn är för sina föräldrar... Eller ja ska vara iaf... Vi kan ju inte ersätta våra tre barn hur många fler barn vi än får... Det finns ju inga andra barn som kan ta deras platser...
Och det där med att man är ung så man har lång tid på sig att skaffa "nya" barn (som en del klumpigt nog kallar det), varför ska det vara en fördel jämt för? Jag förstår hur de som säger så menar.. Men undrar om de tänkt på att om man är ung, och har förlorat barn (3 barn i vårt fall) finns det desto fler år kvar i ens liv man kommer leva utan sina barn... I alla fall om livet fungerar så som det ska göra, att man lever tills man blir gammal... Jag vet inte riktigt om det alltid är en fördel att vara ung, det är så många fler år kvar innan jag kommer få träffa mina barn igen.. Det är så många år kvar att sakna och sörja dem på.. De kommer ju alltid fattas oss, de kommer ju inte komma tillbaka.. Jag kommer inte vakna en dag och ha dem hos mig. Alla mina dagar, resten av mitt liv kommer jag få leva utan dem... Och det spelar ingen roll om jag får fler barn, om de barnen kommer snart eller om 10 år, så kommer ingen ersätta de barn jag har förlorat... Och alla barn är unika! Det spelar ju ingen roll om jag får hur många fler barn som helst som lever så får jag inte mina tre döda barn tillbaka.. Jag kommer inte sakna dem mindre, eller älska dem mindre för det...
Visst, vad vet jag om det.. Jag har ju hittills inte fått några levande barn... Så vad vet jag...
Men en dag kommer det på något sätt att finnas barn i vårt hus. Barn som lever...
Och nu känns det som att jag babblat på... Hoppas ingen tagit illa upp av det jag skrivit, men jag måste bara få ur mig en massa just nu... 3 förluster, tre gånger av liknande bemötande från vissa i vår omgivning.. Jag måste få det ur mig...
Ja, tänk vad ord som sägs i all välmening kan såra. Tanken på "nya" barn är ju lika absurd för oss med döda barn som för de med levande. Alla barn är ju oersättliga. Hur många man än får. Och de kommer alltid att fattas, älskas och sörjas.
SvaraRaderaMånga kramar till er och alla era tre fina barn
Du får visst känna sådär och det va faktiskt klumpigt sagt av BM även om det kanske inte va menat på ett sådant sätt.
SvaraRaderaBra att du skriver av dig så det kommer ut och vi är många som läser och lider med er...
Vill skriva något rätt men det är svårt för det är så tragiskt!
Men här kommer i alla fall en stoooor kram från mig och ta en minut i taget för då kommer du ta dig igenom det här.
KRAM Lo
Hej Katarina! Har följt din blogg ett tag och måste bara få visa min omtanke. Beklagar verkligen det ni går igenom. Är själv änglamamma till 2 (efter varandra)underbara änglar. Ville bara säga till dej att ni inte ska tänka på andra än er själva nu, man kan inte gå runt och vara rädd att göra någon annan ledsen. Om någon tar illa vid sej i det som du säger eller gör just nu: det är deras problem! STORA KRAMAR
SvaraRaderaJessica
Det finns inga tillräckliga ord i denna stund, det är så fruktansvärt sorgligt det son ni går igenom. Jobbigt att omgivningen inte förstår att det är tre barn som aldrig kan ersättas av andra barn, kanske måste man ha upplevt det själv för att förstå sorgen...
SvaraRaderaKanske barnmorskan felaktigt antog att barnen inte var planerade på grund av hjärtfelet, att ni inte ville skaffa fler barn då de blev sjuka - för er och för barnets skull. Det finns kanske flera par som skulle resonera så. Kan läkarna säga något om risken för att eventuella nästkommande barn får samma hjärtsjukdom eller om orsaken är genetisk?
Kram
Tråkigt att folk såger såna komentarer till er. Kan förstå att de kan va svårt va man skall säga ibland....
SvaraRaderaÄven fast ni kommer få barn i framtiden så är det svårt för er att ta till er i dagsläget efter allt ni gått igenom.
just nu har jag en dotter som är i Australien och skall va där ett halvår och till vår fasa är hon för tillfället i Brisbane där översvämningarna är som värst. Hon försöker ta sig därifrån fortast möjligt och vi är föstås väldigt oroliga, men så tänker jag på er vad nifått gå igenom och då är ju det här med vår dotter ingenting. Allt skall nog bli bra både för er och min dotter. Ni verkar vara så fina människor! Tänker på er trots att vi ej känner varandra. All lycka till er i framtiden är ni värda. Ta hand om varandra och era små fina änglar! Styrkekramar!!!
Att folk inte lär sig! Det är ju tyvärr inte första gången ni förlorad en efterlängtad älskad liten, så hur kan någon tro att det skulle vara annorlunda den här gången? Du skriver så klokt om det här tycker jag, kan inte se hur nån skulle kunna ta illa upp av det. "Ni kan få nya barn" - bläh! Skulle de säga samma sak till någon vars man/fru/sambo/pojkvän/flickvän precis dött, kanske? Det är ju precis lika okänsligt och korkat! Och nu babblar jag igen.... :)
SvaraRaderaAtt det sägs i välmening är ju faktiskt inte nån ursäkt när det sårar tycker jag. Om du blir arg och orkar - säg ifrån. Om det är någon gång du har all rätt att vara förbannad och inte ta hänsyn till andra så är det nu.
Kram!
Hej!
SvaraRaderaJag känner inte er alls utan har halkat in på er blogg och är full av beundran av din öppenhet och klokhet i dina inlägg och full av ledsamhet att livet kan vara så orättvist! Förstår helt att åldern inte alltid är en "fördel" som folk tror och ni har en livserfarenhet som ingen skulle behöva ha inte ens om man är 100 år! Hoppas och tror att ni kommer över den första fasen av eran förlust snart och att ni kan njuta av livet trots att era barn inte är med er (synligt för andra)! Det är svårt att veta vad man ska säga till några som mist tre barn - för det är orättvist och ni kommer möta på många kommentarer som inte är allt för genomtänkta. Försök hitta kanaler att rensa bort dom och få dom att rinna av er. Från en som säkert sagt något som kan tolkas fel även i det här lilla inlägget.
För vad ska man säga?
Hoppas innerligt att ni ska få ett till barn men ett som kan springa omkring och leka med er!