Idag är det en vecka sedan vår William föddes. Man brukar ju skriva med slutna ögon, kanske? Låter ju fint... Men vår lilla kille hade ena ögat öppet. Som att han ville hålla koll på oss. Hans högra öga var öppet, och konstigt nog så tycker jag det är skönt att jag har fått se att bakom de fina ögonlocken finns det vackra små ögon.
Kan inte förstå att det redan har gått en vecka sedan vi höll i vår tunga pojk... Han var så stor och fin.... Och vad tung vi tyckte att han var! Jämfört med sina storasystrar som vägde 460 gram och 640 gram var han på 2308 gram en jätte tung liten kille!
Tiden har gått så fort, men ändå stått still... Det känns som att allt hände igår, men ändå känns det som det var en evighet sedan jag strök hans lilla kind, höll i hans lilla hand, kittlade honom under de fina fötterna, och kollade på alla hans lockar på huvudet!
Jag vill åka tillbaka en vecka. Till tiden innan jag fick veta att han var död, till tiden innan jag fick veta att han skulle skickas på obduktion samma dag som han föddes, till tiden innan han skiljdes från mig... Vill ha tillbaka vartenda ögonblick med honom...!
Sitter och funderar över dödsannons... På något sätt är halva annonsen färdig... Jag vet vad det ska stå i början på annonsen... Jag vet att hjärtebarnsfonden ska nämnas längst ner.... Men ska vi ha en begravning? I kyrka? Hemma? Minnesstund? Vad vill vi ha?! Det vet jag inte... Jag vill ha ett dop, en levande son, sömnlösa nätter med barnskrik...
Jag vill skälla ut sjukvården och alla som inte ville göra något för vår son...
Jag vill ha vår son tillbaka! Kan jag inte få mina döttrar tillbaka, vilket jag lärt mig acceptera att de inte kommer tillbaka till mig, kan jag väl iaf få min son tillbaka? Han var ju så mycket större och starkare än de andra, varför gjorde de inget?!
Väck mig ur mardrömmen, tack?
Jag vill skriva något klokt,något som kan trösta eller hjälpa men finns det såna ord..?!
SvaraRaderaJag tror inte det..
Det enda jag känner är hur ledsen jag är för din skull,hur jag skulle vilja åka ner till dig och bara krama,om kramar kunde ändra ödet så skulle jag krama dig tills William kom tillbaks..
Jag vill så gärna hjälpa,jag vill att du ska slippa gå igenom allt igen..
Lilla killen var en stor kille,en kille som inte borde behöva somna in,man önskar ju alltid att dom ska göra något och det är svårt att förstå varför dom inte gör något,jag kan än i dag känna att dom kunde väl i alla fall försökt hjälpa våra flickor..
Vårda dom ögonblick du har med din son,dom blev alldeles för få men desto mer värdefulla..
Tänker på dig ofta..
Många kramar
Mitt varmaste deltagande, vilken oerhörd smärta. Att inte förlora ett, inte två , utan tre underbara små liv. Varma kramar från en annan änglamamma.
SvaraRaderaJessi, mamma till ängeln Mio