Allt är tomt, och huvudet är tomt... Allt känns meningslöst och bortkastat....
Har fixat en massa "måsten", papper och grejer (försäkringskassan, försäkringar osv) idag... Vill inte.. Vill inte något. Jag vill åka tillbaka till sjukhuset och hitta min lilla pojk precis där jag lämnade honom... Som jag lämnade honom... Min fina William...
När jag orkar ska jag skriva vad som hände och om allt runt.. Men just nu orkar jag knappt något.
Vi vaknar, om jag somnar, sen får vi något i magen, somnar ev. igen eftersom jag inte sovit på natten, borstar tänder, klär på mig, äter. Försöker sova, för när vi väl kommit så långt är det dags för natt igen.. Och jag vill inget. Jag vill bara ha min fina son här. Jag fick inte behålla mina döttrar, och på något sjukt sätt har jag vant mig vid att jag aldrig kommer få se dem igen. Jag accepterar inte att jag måste leva utan dem, men jag har vant mig. Men att vi skulle förlora tre barn, det fanns inte i min värld.. Det finns inte i min värld.. Jag kan inte förstå. Varför?
Tack alla ni som kommenterat och stöttat! Visat att ni läst och brytt er! Även om ni kanske inte alltid vet vad ni ska skriva, ord känns ju oftast för futtiga, så är jag glad att ni försöker.. Tack!
Vill bara säga att världen är grym och orättvis. Förstår att ni har det jobbigt just nu och att det är svårt att se ljuset - men glöm inte att det finns ljus någonstans och att ni en dag kommer hitta det igen.
SvaraRaderaKram Ia
Kraaaaaaaaaaam!
SvaraRadera// Linda
Tänk på att det är för din egen del du bloggar, inte för oss läsare eller någon annan. Gör inte mer än du orkar, låt det ta all den tid det behöver ta. Om du inte orkar skriva alls, så gör då inte det (fast vi kommer såklart att sakna dig om du slutar skriva). Ta hand om dig själv och C, ta en timma i taget. Be om hjälp om det känns tungt att klara vardagsbestyren.
SvaraRaderaMånga kramar!
En timme i taget fina du. Låt det ta tid, måstena får komma senare.
SvaraRaderaJag förstår inte heller hur du kunde drabbas av det här ofattbara, ingen ska behöva gå igenom det en gång ens, och absolut inte 3 gånger. Det är så orättvist. Orättvist och helt åt helskotta.
Helt åt helskotta... =(
Usch, har precis hunnit läsa ikapp i din blogg och ser vad som har hänt, kan inte ens föreställa mig er situation just nu. Tänker på er och hoppas att ni ska hitta någon väg ut genom allt detta iaf. Massa kramar
SvaraRaderaDet är så orättvist, och jag kan inte ens tänka mig vad ni går igenom. Att förlora ett barn är hemskt, men tre barn är helt ofattbart. Ta hand om varandra! Varma kramar!
SvaraRadera